Asså. Idag är det sådär halv kallt men varmt med sol,
sådär som det var i april 08 första och enda gången jag varit kär.
Sådär soligt som när vi satt i timmar på den där bänken på kungsan,
och hade solen i ögonen och pussades,
det är sådär svalt som det var den där kvällen jag blev bjuden på bio,
och någon tog min hand och hela min kropp kändes elektrisk.
Sådana känslor man inte tror finns i verkligheten liksom.
Vad skulle jag inte ge för att känna pirret ända ut till
fingertopparna vid ett simpelt sms?

Hur kan man inte låta bli att tänka på krossade hjärtan,
när man skriver om folkmord och masakrerade kroppar liksom.

Åter till Rwanda.