I natt var jag ute och traskade.
Utan musik, utan sällskap.
Till och med E4an sov, men jag var vaken.
Och eftersom alla sov på min mobil, var det tyst.
Jag försökte sova vid 1 men vid 2 gick jag upp igen.
Datorn skrek mitt namn.
Och det var som om du kände på dig att jag behövde
alla dom där svaren, för där var du.
Du räddade min hjärna, med det där limstiftet.
Du gjorde mig till en dålig människa genom att
få mig att säga:
"Det spelar inte mig nån roll, det kommer inte förändra mitt liv".
Men saken är den att jag kommer låta dig göra det,
för jag vet hur du mår, och duu har planerat och tänk igenom.
Du är sjuk i huvudet.
Men jag behöver vara självisk och säga,
det rör mig inte i ryggen det du ska göra
för jag sympatiserar med dig.
Du gör det du behöver, du har varit stark länge nog.

Natten till 4 juli blev jag en dålig människa.
Jag kommer nog aldrig bli den samma igen.