Så rädd jag var i torsdags är nog det mest skrämda jag har varit.
Så himla rädd att förstöra allt. Men ändå så fruktansvärt tvungen.
Har inte gjort något så förödande för min egen skull förut.
Det värsta med att jag var så himla rädd var
att det faktiskt blev precis så som jag var rädd för att det skulle bli.
Allt är förstört. För vilken vänskap kan överleva en kärleksattack?
För det är väll vad det är, någon som skjuter på vänskapsmuren med maskingevär,
till en kula studsar tillbaka och träffar en i smalbenet(världens bästa metafor).

På två år har jag inte hatat Linköping så mycket som just då.
Så mycket har jag inte hatat Stockholm på två år.
Inte hatat avstånd så mycket på två år.
Har aldrig ångrat mig så mycket.